Kommunens historia

Landets kommuner fick 1863 en lagligt reglerad rätt till självstyre och samtidigt tillkom landstingen på den regionala nivån. På nationell nivå fanns sedan tidigare riksdagen. Landstingen fick främst ansvaret för sjukvården och de gamla socknarna och städerna blev kommuner med brett ansvarområde.

Kyrkan undervisade

Vidare innebar 1863 års lag att de kommunala uppgifterna delades mellan kyrkan och den borgliga kommunen. Kyrkan fick hand om undervisningen och den borgerliga kommunen fick hand om de mera världsliga uppgifterna som åldrings- och fattigvård, brandväsende, polis, gator och vägar, renhållning med mera.
Efterhand övergick undervisningen till den borgerliga kommunen, men fram till 1960-talet fanns fortfarande ett samband med kyrkan, då kyrkoherden var självskriven ledamot av barnavårdsnämnd och skolstyrelse.

Gav status

Att bli ledamot av en kommunal nämnd eller styrelse var mycket eftertraktat på den tiden. Det var fint att vara med och det gav status åt innehavaren. Man plockade ledamöter från medelklassen, som fabriksägare, lärare, präster och poliser, men också från folkrörelserna genom folk som hade föreningsvana och hade studerat på folkhögskolor eller lantmannaskolor.
På 1920-talet började de första kommunalkontoren att etableras i kommunerna på landsbygden. Städerna hade sedan länge haft en egen administration. Kinna var en kommun som var tidigt ute och redan 1920 bildades där ett kommunalkontor.

Kommunindelning

Redan under andra världskriget aktualiserades frågan om en ny kommunindelning och den 1 januari 1952 trädde storkommunreformen i kraft. För det nuvarande Marks kommun innebar det att de tidigare 17 små kommunerna bildade åtta nya storkommuner – Kinna och Skene köpingar samt landskommunerna Örby, Fritsla, Horred, Svansjö, Sätila och Västra Mark.
I den nya lagen angavs en kommunstorlek på 3 000 invånare som önskvärd normalstorlek och ingen kommun borde ha mindre än 2 000 invånare. De nya kommunbildningarna innebar en starkt ökad kommunal aktivitet. Skolor och ålderdomshem byggdes, vatten- och avloppsledningar drogs fram och nya villaområden tillkom. Efter några år började storkommunerna upplevas som för små för att lösa de stora frågor som stod framför dem. Det var särskilt tillkomsten av den nioåriga skolan, den så kallade enhetsskolan, som ställde krav på större elevunderlag och omfattande investeringar. 

Sammanläggning och kommunnamn

Riksdagen beslutade 1964 om en ny kommunindelning. Sammanläggningen skulle vara ”frivillig” fram till år 1974. De kommuner som inte beslutat om sammanläggning då skulle komma att sammanläggas med tvång. De åtta storkommunerna, som sedermera blev Marks kommun, beslutade redan 1964 om en samarbetsnämnd och tidigt kom man i denna nämnd överens om att gå samman i en kommun 1971.
Kommunnamnet var en av de stora frågorna inför sammangåendet men så småningom fastnade man för häradsnamnet Mark. Majoriteten ville betona att man nu tillsammans bildade en ny kommun, en kommun som hade rötter i det gamla häradet. Namnet Mark betyder gränsbygd och majoriteten ansåg att med det nya kommunnamnet skulle alla markbor kunna känna sig som hemma.